Jag vet ingenting

skrivet av Isprinsessan

Och det är skönt. För första gången vaknar en lite smula känsla av frihet. Jag behöver inte veta någonting. Jag får ställa dumma frågor om vad som kan räknas som normalt eller onormalt, eller rätt eller fel. Och sen får jag bestämma själv.

Jag behöver inte vara rädd. Jag har varit i helvetet och vet hur det är där. Jag vill inte dit igen men jag behöver inte vara rädd för det. Jag kan det, Vet hur det känns. Nu vill jag veta hur andra saker känns.

Och jag behöver inte ha bråttom. Ingen kan bestämma hur fort eller långsamt det ska gå. Och det får gå ett steg framåt och två tillbaka. Allt är okej. Och bara den känslan är superfantastisk!

Jag vet inte exakt hur jag kom hit. Idag kan jag inte förklara hur vägen sett ut. Och kanske är det just det som är huvudförklaringen. Jag behöver inte förklara eller försvara mitt varande eller görande för någon – inte ens för mig själv. Ur det växer en vilja att ta ansvar för att jag ska må bra.

Myrsteg, jättekliv, bakslag, framgång – känns inte som om det spelar någon roll och framförallt finns en tro på att jag klarar det.

Och jag repeterar mitt urgamla motto: Långsamt leder också någonstans.