Efter att ha följt kommentarerna på kring ett av MC inlägg om narkotikaklassning av Spice har en del tankar snurrat i huvudet idag.
Debatter om alkohol- och drogpolitik kan föras med olika inriktning. Argument som en drogs skadlighet jämfört med en annan är vanligt. Eller att förbud skapar kriminella subkulturer som en legalisering skulle råda bot på (läs ”vi slipper de dumma knarkarna”). Att ställa ”människans fria vilja” mot förbudsstaten är ytterligare ett.
Men hur jag än vrider och vänder på det så verkar det som när man skrapar lite på legaliseringsförespråkarnas argument så dyker det allt för ofta upp ett högst personligt intresse. Man vill kunna använda sin valda drog helt enkelt.
”Whatever doesn’t kill you makes you stronger” brukar det flåshurtig sägas men jag tycker definitivt att ”Whatever doesn’t kill you is going to leave a scar” stämmer bättre.
Och den här låten (och hela cd:n) spelas om och om igen i mitt hus och framförallt bil just nu. Av någon anledning får den mig att tänka på vägen ut ur dysfunktionella relationer…
Säger inte att det är enkelt att vara deprimerad, men när man är det så är det inte så himla mycket som kan påverka – i någon riktning. Man går ju inte runt och ”känner” att man är i det svarta – man är det bara. Man går inte runt och tänker ”fan vad deprimerad jag är” – man bara är det. Eller så var det i alla fall för mig.
Nu, med näsan en bit ovanför den svarta vattenytan så ”känner” jag helt plötsligt saker. Det finns känslor i mig. Och det glada kommer ut, känns skönt och sprider sig över hela ansiktet. Det ledsna däremot vet inte hur det ska yttra sig.
I lördags försökte det komma ut men jag tolkade det som ”jag-är-på-dåligt-humör”. Gick runt och tänkte att jag var irriterad fast jag inte hade något att vara irriterad på.
Det är underligt hur bra det känns när man hittar någonting som känns hundra procent rätt. Något man längtar efter – inte för att man måste eller borde – utan för att man vill.
Men det är väl en kombination av kroppen och själens outtalade önskan. Att det i mitt fall blev Ashtanga Yoga är egentligen inte helt otippat. Det tog bara 43 år att komma på det.
Gamla lyssnar ingen på just bara för att de är gamla och troligen inte hör vad man säger.
Barn och ungdomar lyssnar ingen på för att de inte vet sitt eget bästa.
Psykiskt sjuka lyssnar ingen på för de är ju galna hela bunten.
Och missbrukare lyssnar ingen på för – ja de är ju alkoholister eller knarkare.
I nyhetsflödet finns det varje dag exempel på att gamla, barn och ungdomar, psykiskt sjuka och missbrukare far in i helvete illa. De får inte vård, fel vård, övermedicineras, undermedicineras eller blir helt enkelt instängda och avstängda från omvärlden.
Apropå ingenting, eller kanske allting. Kanske är det igenkänning, sorg eller som en parentes till alkoholpolitiken.
Läs Hillevi Wahls kolumn i Metro idag.
Ibland blir det helt tomt i hjärnan. Och även i känslan.
Inför morgondagen ska jag rattla ner lite saker inför ”framtiden” och vissa saker blev knepigt.
Mina intressen klarade jag av. Mina starka sidor fick jag till verbal, lojal, empatisk, stukutrerad, organiserad. Men sen kom ”Mina viktigaste egenskaper”. Stopp. Tomt. Fastnar både på egenskaper – vad är det? Och viktigaste? Och mina? Det blev en onöjlgih uppgift att lösa.
Nån som kan guida?
Jag var lite rädd för den här boken. Tänkte att påminnelser om den egna frånvaron av kärlek och tvåsamhet skulle bli plågsamma. Och det var lite svårt i början men sen tog boken över.
Eller nej – människorna i boken tog över. Deras liv och vardag som är precis lika fyllt med oro, rädsla, konflikter som någon annans. Den stora skillnaden är att de inte sätter kärleken på en piedestal mitt i rummet och tror att bara den finns där så ska den per automatik fixa allt. De tror inte att kärlek är ett substantiv utan vet att det är ett verb.
”Det var först när jag behandlades som en jämlike istället för hopplös som jag vågade tro på en framtid. Det var när jag fick möjligheter istället för bestraffningar som jag vågade hoppas. Det var inte förrän jag fick frågan ”vad är bäst för dig?” och ”hur vill du att hjälpen ska se ut” som livet vände.”
Kvinnan son berättar är i 35-årsåldern, kommer från England och har under fyra års tid fått behandling för sitt missbruk
Började läsa Bob Hanssons ”Kärlek, hur fan gör man” igår. Eller snarare försökte läsa.
Ögonen såg bokstäverna men uppfattade inte orden. Inte för att jag var trött, inte för att jag inte kan koncentrera mig, utanför att konceptet kärlek i tvåsamhet är så främmande att jag inte ens kan läsa om det. Självklart en smula (hmm… kanske lätt underdrift där) rädd för mina egna reaktioner och alldeles för långt bort från att vilja göra något åt min egen icke-tvåsamhet…
Hur eller hur… Bob Hansson intervjuar f.d ärkebiskopen KG Hammar om kärlekens tvåsamhet:
Lång historia kort: M blev utslängd från sitt nolltoleransboende efter att ha lämnat två positiva prover. Det betyder inte att han tagit bens två gånger utan att han blivit upptäckt två gånger. Jag har alla fakta, han har varit ”ärlig” och ”berättat allt” för mig. Inte idag, utan lite löpande under de två senaste månaderna. Nu är han hänvisad till härbärgen.
Hur eller hur: resultat – han dyker upp fluddrig hemma hos mig. Och får vända i dörren.
Och nej, det är inte enkelt. Och ja, jag blev arg. Pulsen skenar kroppen skakar.
Jag har med vilje läst de sista hundra sidorna i den här boken i små, små etapper. Helt enkelt för att jag inte ville att den skulle ta slut. För det här är det absolut bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. (Tack Malve för tipset!)
Och det är nästan omöjligt att beskriva vad den handlar om för det skulle bara låta underligt och kanske knasigt. Och det är underligt och märkligt men helt magiskt och märkvärdigt.
Jag lånar orden från boken baksida skrivna av AB:s recensent:
…tackar jag mig själv för att jag lärt mig var jag slutar och andra börjar.
Vad som är mitt ansvar och vad som är andras ansvar.
Och att ett nej från mig inte betyder att jag är oempatisk, elak, bitchig, djävulsk, grym, hänsynslös eller egocentrisk.
Står oftast stark när andras världar rasar. Kanske inte så stark som det ser ut, men i alla fall starkare och med mer klarsyn än andra. Tror jag.
Brodern håller på att fullständigt gå sönder av allt han har inom sig och säkert av alla han har omkring sig. Fjärde självmordsförsöket i natt.
M twittrar om att lämna livet för att han tagit återfall och troligen blir utkastad från sitt boende.
Lillebror för uppföljning i öppenvården och har lovat att ge det åtminstone 30 gånger innan han tänker på att ”ruttna”.
Jag återgår med 99% säkerhet till min första arbetsträningsplats, fast den här gången till en lokalavdelning. Och med avsaknad av den knasige chefen. En arbetsplats som gav mig glädjefjärilar inombords i december-januari. Och där jag aldrig kände mig som en främmande fågel eller ett stort ufo.
Så förhoppningsvis går saker och ting sakta i rätt riktning.
Balansgång malve – MITT i LIVet Min fåtölj Magnus Callmyrs blogg Never compromise with U own reality Resten av mitt liv