Så personligt det kan bli

… i solen blir det inte svart.

Utifrån uppgifter i ärendet överväger Försäkringskassan att avslå din ansökan [om sjukersättning]. Det beror på att det medicinska underlaget och övrig utredning visar att du i nuläget har en halvt nedsatt arbetsförmåga i förhållande till alla arbeten på arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Det är dock inte styrkt att nedsättningen är stadigvarande nedsatt [kronisk, långvarig, livslång enligt läkarutlåtande] och alla arbetslivsinriktade rehabiliterings-möjligheter [18 månader i olika insatser] är inte uttömda.

Efter en Kafka-liknande diskussion med FK på telefon så höll handläggaren ”i viss mån med om” att det inte går att bevisa att en sjukdom är (eller snarare har varit) livslång förrän man är död.

Så nu är jag utförsäkrad från a-kassan för att jag varit sjuk för länge och fick en del av sjukersättningen indragen innan regeringens nya regler trädde i kraft.

Jag har ingen rätt till sjukpenning överhuvudtaget eftersom jag varit sjuk för länge. Och de oavsett om jag drabbas av någon annan sjukdom, typ bryter armarna eller får cancer.

Och jag kan inte få sjukersättning eftersom jag inte kan bevisa att min sjukdom gör mig arbetsoförmögen på 50 procent resten av livet.

Heja Alliansen! Jag kommer garanterat att rösta på er. (Med djupt ironisk stämma.)

Och vad ni än gör kära bloggläsare – drabbas inte av någon långvarig sjukdom. Och skulle ni göra det, se då till att det är en som rent fysiskt går att bevisa. Kronisk totalförlamning eller hjärndöd tror jag möjligtvis kan kvalificera sig som sjukdomar som ”stadigvarande nedsätter arbetsförmågan”. Men man kan inte vara säker…

Over and out!

Jag känner att jag har slutat blogga. Att analys och reflektion inte är ett måste.
Ju mer ord jag sätter på saker ju längre ifrån mig skjuter jag den.

Att höra att fåglarna kvittrar. Att njuta av att de kvittrar. Och att tycka att det är det mest värdefulla som finns räcker alldeles utmärkt för mig.

Avslutar med passande musik (visserligen en repris, men den är så perfekt).

The open wound she hides
She just keeps it bundled up
And never lets it show
She can’t take much more of this
But she can’t let it go
And that’s ok, she don’t want the world

All the things she says
While he’s just lying there
Without someone to hear her cry
She slips off into a dream
About a place to hide
And that’s ok, she don’t want the world

This love she feels
Everything she’s ever known
Or ever thought was real
Seems like it’s been thrown away
Now how’s she gonna live
It’s ok, she don’t want the world

Those words he never spoke
Haunt her life, the memories
Of all the times before
She tried to show him love
While he would only ask for more
But it’s ok, she don’t want the world

Softly in her sleep
Pictures of the life she’s longing
For slowly appear
She’s seen them all before
But somehow never quite this clear
She just smiles, she don’t want the world

This love she feels
Everything she’s ever known
Or ever thought was real
Seems like it’s been thrown away
Now how’s she gonna live
It’s ok, she don’t want the world

A brand new morning shines
As she wakes up alone again
This time to face the day
She swears there’s time to make it
As she simply walks away
And it’s ok, she don’t want the world

3 doors down | 3 doors down | 2008

Skörhet.

”Viktigast av allt enl undertecknads bedömning är den huvudsakliga utlösande faktorn till pats depressiva episod pats skörhet.”

Nej, jag vet inte om jag håller med. Skörhet är när något eller någon lätt går sönder och för alltid är i bitar. Olagbart, om det nu är ett ord. Och jag är ihoppusslad hundra gånger om, bitarna flyttas runt men jag kommer hela tiden tillbaka i en hel del. Jag.

”Förutom nedstämdhet, panikångestattacker, oro, ångest, humörsvägningar, trötthet, initiativlöshet, sömnstörning är det viktigaste att pat är mycket sårbar och skör.”

För om jag mest var sårbar och skör skulle jag finnas kvar då? Om jag lever med alla de andra uppräknade symtomen då är jag ju egentligen starkast i världen – eller?

”Pats återkommande depressiva besvär är enl undertecknads bedömning kopplat till pats stressintolerans och skörhet.”

Hönan eller ägget? Ägget eller hönan?

Fast å andra sidan kan inte läkaren i sitt hälsoutlåtande till Fk skriva att ”pat är enligt undertecknads bedömning starkare mentalt än vad som anses normalt förekommande”. Och han sa också att vi skulle undvika att använda orden ”personlighetstörning”.

De finns en vokabulär som används för att beskriva depression. Och enklast är att hålla sig till rätt ord. Människor blir så förvirrade annars.

Jag har levt med depression större delen av mitt liv. Att jag lever, verkar, är, gör, finns och syns är en enastående prestation.

Ska bara komma ihåg det när jag är på ”andra sidan”…

Kursiverad text ur mitt läkarutlåtande.

Månadens budget 2.500 sek back.

Det börjar bli kärvt att leva på halv sjukersättning…

I think I would, if I could, kill the emperor
Let’s stop the war and feed the poor, let’s kill the emperor
Let’s stop the lies so the dead can’t rise, silence every mother’s cries
I think I would, if I could, kill the emperor

Yo it’s like Resident Evil, the emperor’s people don’t give a mad f**k about your life
They’ll f**k your wife and your kids, they got people doin’ bids for being slaves to the dope that they supplyin’
Still they keep lyin, and tell you that it’s some cartell,
while they waitin on the heaven they creatin’ the hell
And they rape the constitution while you wait in your cell
And to the victors go the spoils and that’s oil wells
Call Orson Wells, cause the world’s at war
And the front lines just outside your front door
F**k the New York Times, F**k CNN
And politicians who pretend to be the working man’s friend

I think I would, if I could, kill the Emperor
Let’s stop the war and feed the poor, let’s kill the Emperor
Let’s stop the lies so the dead can’t rise, silence every mother’s cries
I think I would, if I could, kill the Emperor

Yo the Emperor’s a liar, the fields are on fire
Oil prices get higher, time’s about to expire
Hurricane Katrina, and Asian Sunami’s,
adolesent mommies and high school snipers.
Final days are comin, get ready for trial
Americans they llive in 50 states of denial

Have a Coke and a smile, or some crack in a vial
You can even buy a pill to keep you hard for a while
For these girls gone wild, in this world at war
It’s the same old whores, it’s the new crusade
Yo the plan been made, they lied to invade
I’m on the palace lawn, with my live grenade ’cause

I think I would, if I could, kill the Emperor
Let’s stop the war and feed the poor, let’s kill the Emperor
Let’s stop the lies so the dead can’t rise, silence every mother’s cries
I think I would, if I could, kill the Emperor

Kill the emperor/Everlast/Love war & the ghost of  Whitney Ford /2008

Har funderat en hel del på hur omöjligt det är att veta  att jag är inne i en depression när jag är det. Nu, när skovet är över, är det i stort sett omöjligt att tänka som jag tänker då. Och tvärtom.

Satte mig och rattlade ner sånt jag är och gör i depression och tänkte att det kan jag ju använda som någon slags checklista en gång i veckan. Sen tänkte jag igen. För att bli peppad vill väl de flesta få ”guldstjärnor” inte röda bockar. Så jag vände på listan. Vad gör och är jag när jag inte är i depression, ångest eller hyperaktivitet.

• svarar i telefon och ringer andra
• somnar och sover bra, varken för lite eller för mycket
• kan pausa utan att känna mig rastlös
• äter varierat och i normal mängd
• tycker att jag är en okej person
• startar och avslutar aktiviteter
• lugn och harmoni – eller åtminstone åt det hållet
• ger mig själv flera chanser
• känner att framtiden är intressant
• tänker framåt
• engagerad
• hjärnan funkar och går inte på vare sig hög- eller lågvarv
• gör avslappningsövningar
• lyssnar på musik och sjunger med.
• gör saker med händerna t.ex trädgårdsarbete eller syr
• följer och klarar enkla planer, typ gå upp, äta frukost, duscha och klä på mig
• kan bryta ner uppgifter i mindre delar
• hoppfull
• verbal
• har energi
• känner glädje ler eller skrattar
• självförtroende
• känner olika känslor
• vill leva
• har ett känsloliv
• pigg
• motiverad
• kan koncentrera mig på en sak i taget
• jag tycker att jag ser okej ut
• söker kontakt
• promenerar
• yogar
• kroppen känns normal, inte trög och tung
• organiserad
• reagerar och agerar
• göra en sak i taget
• håller fartbegränsningar, hyfsat
• gosar med katterna
• pratar i ett normalt tempo
• håller mig till budget
• kan kontrollera tankar och beteende
• humöret är stabilt men rörligt
• duschar
• tar fotbad och målar naglarna
• vågar tala om hur jag mår

Så när det som nu går uppåt kommer det bli fler och fler saker avbockade. Och när det blir färre och färre så har jag en överenskommelse med min terapeut att jag kan maila honom och få en tid. En tid som inte går att avboka.

Och eftersom jag oavsett om jag är uppe eller nere eller mittemellan är mer lojal mot andra än mig själv så kan nog den planen fungera.

Den här bilden sparade jag någon av mina svartaste dagar. Så redan då, i totalt mörker, måste den ha väckt någon form av känsla.

Då antagligen helt oidentifierbar.

Hopp! säger den nu.

Och vågar hon sig ut på djupt vatten så vågar jag.

Och mod.

Originalet finns på National Geographics sida med ”wallpapers” och titta även på deras fotosida. Men pass på – man fastnar…

Fattar inte riktigt vad alla förstå sig påare fått idéen om att sjuka människor inte vill jobba. Senast i raden var en kolumnist på Aftonbladet som helt enkelt tycker att vi får ta oss i kragen.

Till de sjukskrivna vill jag säga: Sluta klaga på försäkringskassan. Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning. [ Källa]

Och självklart vill jag vara frisk. Jag har inte valt att bli sjuk. Och jag lånar orden från Lottas kommentar tidigare i veckan:

Om de bara visste vilka önskningar om ett ”vanligt liv” det lever i oss, i mig som är sjuk. Min högsta önskan är att få det att fungera. Bara lite lagom vanligt med jobb och vänner, kanske en hobby osv…

Jag tror inte att någon som är sjuk har som mål att fortsätta vara det. Att få ha ett liv där de mest basala funktionerna ingår är nog vår gemensamma dröm och att jobba är definitivt en del i drömmen. Kunde jag välja skulle jag med 100 procent säkerhet välja bort min sjukdom.

Vi kan inte ha ett system där sittande regering bestämmer vilka sjukdomar som är sjukdomar. För vad blir nästa steg? Kanske att sjukdomar vi åsamkat oss själva inte ska räknas. Rökare som får lungcancer, alkoholister som får leverskador eller kanske till och med benbrotten från skidåkning. Ut i kylan bara! Vård? Nej, nej – du gjorde dig själv sjuk så det där får du fixa på egen hand.

PS. Jag försöker hålla mig borta från diskussionerna om sjukförsäkringen. Jag blir stressad, oroad, irriterad, frustrerad och tom av den. Men samtidigt vill jag inte vara tyst för det är exakt det som inte får hända. DS

Jag är en av de där som står på listan att bli utförsäkrad – sista maj är min stupstock. Eller som alliansen föredrar att kalla det ”maximal tid i sjukförsäkringen”.

Sen 1 november är jag inskriven på Af på 50 procent ,och har en handläggare. Sen 1 mars är jag ”öppet arbetslös”. Jag har arbetstränat (övervakat av en handläggare på FK) alternativt praktiserat i totalt 17 månader (sen oktober 2008) och min s.k arbetsförmåga har aldrig överskridit 50 procent.

Ekonomin är kör i botten och ett par månader med en aktivitetsersättning på 1.900 kronor i månaden gjorde inte mycket för att förbättra den. (Yes, är du utanför systemet får du 99 kronor om dagen om du arbetar halvtid).

Så vad händer. I februari får jag ett brev från FK. Där pratas det på om mina dagar som tar slut, att jag kommer få en kallelse till Af (som jag redan har kontakt med). Ett välkomstbrev från Af finns också med samt information om arbetslivsintroduktion. Ett stycke förklarar att vill jag ha sjukersättning ska min sjukdom vara ”stadigvarande nedsatt. Med stadigvarande menas för all överskådlig framtid”.

Jag skickar in min ansökan.

Efter en månad kommer ett brev. Jag har en ny handläggare på FK. Självklart är det administrativt mycket bättre om en person som aldrig träffat mig, aldrig pratat med mig och inte vet någonting om vad jag gjort, bedömer min ansökan. Och självklart har det ingen som helst betydelse att min sjukdom är som det kallas ”väldokumenterad” hos FK sedan 2002. Nej för på FK börjar de allra helst om från början. Varenda gång.

I brevet står också att deras utredning kan ta tre till fyra månader. Med andra ord i sämsta fall kan mitt beslut vara klart i augusti dvs tre månader efter att min nuvarande period tagit slut. I realiteten betyder det att jag skulle ha ansökt en månad innan de första brevet kom från FK. Och eftersom FK kategoriskt avslår alla ansökningar i första vändan så måste man nästan alltid överklaga. Hur långt tid det tar är det ingen som vet.

Under tiden ska jag leva på, ja det är det inte heller någon som vet. Eftersom jag varit sjuk i sju år så är jag helt utfasad från a-kassan (som jag varit med i hela tiden och fortfarande är). Arbetgivarna hoppar inte direkt av glädje när en person med en kronisk sjukdom ansöker om jobbet. Jag kan inte få sjukpenning förrän det har gått tre månader enligt de nya reglerna. Socialbidrag kan jag få om jag säljer bilen och lägenheten – men vars fan ska jag ta vägen då?

Af:s handläggare gör absolut ingenting. Utan hänvisar till att jag kommer få gå ett program (och få en ny handläggare) om och när jag blir utförsäkrad. FK säger att om jag blir utförsäkrad så kan jag få gå ett program. Jag ringer och undrar vad de 17 månaderna jag redan gått i ”program” tagit vägen. Hur skulle ytterligare tre månader kunna förändra situationen? Har de några magiska metoder som de håller dolda för resten av vården på Af eller? Och framför allt varför syns inte de till när man kommer till Af första gången.

Det har uppstått ett system bredvid systemet. Ett utanförskap i utanförskapet. Utförsäkrade är en alldeles egen grupp som ska hanteras efter alldeles egna regler. Och man får vänta tills man kvalificerar sig.

Under tiden får man en ny handläggare och en ny handläggare och så en till handläggare. Och alla vill de veta allt och det räcker inte med att hänvisa till tidigare utredningar. Nej man ska sitta där på kommunalgråa kontor med en ointresserad person och berätta vilka problem man har. Total förnedring.

Jag ringer och gråter för nya handläggaren på FK, jag ringer och har panikattacker med AF-kvinnan och jag försöker att inte oroa mig.

Tralla lalla la, i juni jag inga pengar kommer att ha, tralla lalla la men det kommer nog gå bra tralla lalla la. Men handläggare jag har tralla lalla la de kommer nog fram till någonting bra tralla lalla lalla la.

Nej allvarligt. Vem tjänar på att flytta runt folk i statistikens staplar? Och vem bestämmer vilka som ska ingå eller inte ingå i utanförskapstabellen? Gissar att den ändras efter behov.

Gaah!

Det är få saker som placerar dig ”utanför” så snabbt som psykisk sjukdom (ja möjligen missbruk). Men när det går så långt att hela skulden läggs på den som behöver hjälp är det verkligen något som havererat. I det här fallet vården.

Jag har hittat en text på två bloggsidor. Den handlar om hur det är att skära sig och varför man inte ska göra det. Det är en oerhört sorglig text. Alla som skurit sig känner igen hela eller delar av innehållet. Det sorgliga är att hela skulden och skammen för själva skärandet läggs på den som skär sig.

Och jag kan se vad den har vuxit fram ur. Ett samhälle som helt vänt ryggen till ett antal sjukdomar och monterat ner resurser som borde finns. Att låsa in självskärare på rättspsyk i spännbälten gör inte att en enda självmant söker hjälp.

Att skära sig är en reaktion, ett skydd, en hjälp när någonting annat gör så ont att man inte klarar av att känna det längre. Att skära sig är ett symtom på något annat. Att be om hjälp är svårt och kräver mod. Att bli ansvarig för sin egen sjukdom hjälper inte.

Läs och begrunda.

Detta är till dig som funderar på att skära för första gången, du kommer nog att tycka om detta, du kommer nog att finna blodet & smärtan beroendeframkallande & även om du tror att du kan kontrollera dig & bara göra några få som inte är så djupa & som kommer att läka fort…De kommer att bli djupare, de kommer att lämna ärr, de kommer att ta månader att läka! Och flera år för ärren att blekna! OM du tror att du kan hålla dig till ett enda område på kroppen så tänk efter igen…Det kommer att sprida sig när skinnet tar slut. Var beredd på att dra dig undan från andra, & att alltid känna skam. Och även om du är världens ärligaste person så kommer du finna dig själv med att ljuga för de du älskar. Du kommer dra dig undan när dina vänner försöker röra vid dig som om deras händer var doppade i gift. Du kommer att vara livrädd för att de kanske känner något under tyget på din tröja eller helt enkelt för att det gör så ont att bli rörd.

Var beredd på att förlora kontrollen så mycket att du fruktar din nästa gång för att du inte vet hur djupt det kommer att bli. Vänta bara tills 10 st blir 100 st. Var beredd över att hela ditt liv kommer att kretsa runt att skada…skada…& att dölja det. Och vänta bara tills den gången du skär ”för djupt”, & du kommer att få panik över att det inte vill sluta blöda, över att sidorna gapar & du känner hur hela kroppen skakar. Du får panikattacker & du är livrädd, men du kan inte berätta för någon, så du sitter där ensam…& ber för att allt ska gå bra & du svär på att du aldrig ska gå så långt igen. Men det kommer du, & du kommer att gå längre. Oroa dig inte, du kommer att lära dig att ta hand om dina skärsår så att du kan göra djupare & djupare & ändå undvika akuten. Och ju bättre du blir på att sköta om dina sår, desto djupare kommer de att bli.

Du kommer ljuga & försvara varför du finner dig själv spenderandes 200, 300 eller 500 kronor varje gång du går till apoteket. Du kommer känna hur ditt hjärta dunkar varje gång du går fram till disken för att betala dina varor. Fjärils stripes, 3 eller 4 olika sorters bandage, sår-rengörare, antibiotisk kräm, kirurgisk tejp, ärr-förminskare…Du kommer att stampa otåligt för att få kön att röra sig & för att ingen ska stirra på dig & undra vad du behöver allt det där för. Och på samma gång, i smyg, önskar du att någon märker det, någon som står i kön med famnen full med samma varor som du, någon som förstår, fast det händer ju såklart aldrig.

Fast detta kommer inte att vara det enda du spenderar dina pengar på, var beredd på att köpa en helt ny garderob! Långärmande tröjor i sommarfärger, armband, wristband, kängor, handskar, ja listan kan göras hur lång som helst.

Du kommer att börja titta på alla på ett helt nytt sätt, låta din blick svepa över deras kroppar efter något som helst tecken på självskadning, hoppandes att du kanske möter någon som dig så du inte behöver känna dig så otroligt ensam. Du kommer inte ens att tänka på det…Samtidigt som du sveper över deras vrister & armar, önskades att de är som du, men det är de inte. Du kommer att se hela rena armar & känna dig fruktansvärt skammsen & ensam.

Du kommer börja göra en massa saker ensam. Du kommer alltid att behöva tvätta din tvätt själv så att ingen ska se blodfläckarna på dina kläder & handdukar. Du kommer att få städa upp blod hela tiden, skrubba ditt badrumsgolv, torka bort blodet från tangentbord.

Du kommer inte klara dig genom dagen utan att skära, när du minst anar det kommer du sitta på en offentlig toalett & sprätta bort sårskorpor med en nål som du har i din plånbok för nödfall. När du är riktigt desperat så kan allting vara något att skada dig med, en sax, en nyckel, en nål, ett gem, t.o.m. en penna. Det spelar ingen roll vad det är, om du verkligen måste skada dig så kommer du hitta något.

Säg hejdå till saker som du förr tog för givet. Som att använda shorts eller kort kjol eller sandaler, pedikyrer, linnen. En normal sommardag på stranden eller simmandes i en pool kommer att vara blott ett minne för dig.
Var beredd på att klia, för det kommer klia…”Så mycket att det ser ut som att du har loppor eller någon hudsjukdom.”

Du kommer bli en expert på din kropp samtidigt som du sakta förstör den. Du kommer att drömma om att skära, du kommer drömma om att bli avslöjad. Det kommer plåga dig dig dag som natt, det kommer ta över ditt liv. Du kommer önska att du aldrig gjorde det den där första gången för att du absolut HATAR att skära…Samtidigt som du älskar det & inte kan leva utan det.

…Du har blivit varnad!

Ursprunget till texten är okänt men jag har hittat den på två bloggar Trasig flicka och Jazzy. Och absolut ingen skuld läggs på dem. Ni gör allt vad ni kan för att klara er igenom varje dag. Det är en kamp och jag sänder er båda värme.

Min tidigare doktor, Papphammar, sa att det var ett konstigt sätt att döva ångest genom att skära sig. Nu säger det enormt mycket mer om honom än någonting annat. När jag är på väg ner i det svarta så kommer ofta en period då jag skär mig.

Jag skär mig, inte djupt, men tillräckligt för att små små blodsdroppar ska tränga fram och jag kan fokusera på den uppenbart fysiska reaktionen min kropp ger ifrån sig. Det gör inte ont. Jag rispar gång på gång på gång på insidan av underarmen. Där är skinnet ljust och tunt. Tillräckligt många skär ger efter en stund en adrenalinkick. Kroppens system reagerar på skadan. Ett lätt illamående sköljer över mig. Då är jag klar. Långärmat döljer mina sårskorpor och min skam.

Om jag visar mina armar så betyder det att jag är på väg upp ur det svarta. Behovet av att skära försvinner och känns främmande. Men då, i det svarta, behövs det. För mig är det inget medvetet beslut. Jag tänker inte ”nu ska jag sätta mig och skära mig en stund”. Jag gör det bara.

Kan man berätta att man skär sig? Inte när man slutat, utan när man är inne i det? För mig är svaret nej, jag vet vilka reaktioner det väcker och då, i det svarta, behöver jag det mer än vad jag behöver någon människa.

Idag är den senaste periodens självskador kliande torra sårskorpor. Något de aldrig hinner bli när jag är igång.

Myt om självskador: det är tonårstjejer som skär sig.
Fakta. Ingen vet hur många som skär sig, man gissar att det är vanligare bland kvinnor än bland män. Självskadebeteenden är skamfyllt, tabubelagt och inget man pratar om. Och det är inte sant att om man pratar om det så inspirerar det andra.

Jag bröt just den cirkeln.
Jag är 45.

Tillägg 100418
Skärandet börjar inte med skalpellen. Nu när jag kommer ihåg vad jag gjort minns jag att det var en ofilad nagel jag började dra över armen. När den inte räckte till kom skalpellen fram.

…att jag kom upp ur det svarta hålet.
Svarta hål och askmoln låter som en onödig kombination.

Jag är tillbaka, och då menar jag inte som bloggare.

Jag har varit i det svarta hålet, ja sen december. För varje dag som gick stängde jag av, filtrerade bort, tonade ner. Jag trodde jag klarade mig men det gjorde jag inte. De torkade sårskorporna på armarna bevisar det.

Men jag är tillbaka.

Mitt fokus är inte längre hur jag ska ta livet av mig. Det viktigaste är inte längre att ha en självmordsplan. Jag kan göra annat än sitta hopkrupen framför datorn utan att det skapar skrikångest i kroppen. Och skalpellen har flyttat tillbaka till skrivbordslådan.

Vad hände? Vad gjorde att det vände? Och oj vad jag vill ha det svaret. Från en dag till en annan vände det. Kanske för att jag slog i botten. Eller kanske gick jag igenom botten och på en helt annan sida. Jag vet inte.

Och det jobbigaste är att veta att när jag är där i det svarta hålet vet jag inte att det är där jag är. Jag kan ana det när folk säger att jag ser ”ovanligt fräsch ut” eller födan enbart består av vetemjölsprodukter (Fy fan vad mycket våfflor jag ätit…) eller att jag inte duschat på tre dagar eller att jag skriker åt katterna.

Varningssignaler. Men jag kan inte uppfatta dem när jag är i det svarta. Det är omöjligt.

Och vem berättar att nu, nu så är jag väldigt nära att vilja dö? För hjälp är inget man vill ha, eller i alla fall inte jag. Då. Det är bara en enda tanke som gör att jag tar mig igenom en dag – tanken på att jag kan ta livet av mig.

Jag döljer och maskar och ”försvinner” lite så där allmänt. Då. När jag bor i det svarta.

Depression är en lömsk sjukdom. Den kan vara helt osynlig för omgivningen. Och för den sjuke.

Men nu är jag tillbaka. Solens strålar värmer och jag känner det. Nu vill jag leva.