Kanske är det att lämna ut någon,  men jag kopierar det mail som kom idag - efter en veckas tystnad från M.  Vi har inte bytt ett enda ord sen han sa “du är för verbal, jag vill inte prata med dig” som svar på mina undringar om närhet… Inte ett ord sen han la på luren och inte svarade när jag försökte ringa. Inte ett ord.

Så kommer mailet. Som först gjorde mig förvirrad. Sen undrande. Sen ledsen. Sen - what the fuck! Och sen ångerfull. Och sen skuldfylld. Och när jag skulle svara, trycka på sänd så kraschade nätet. Och telefonen. Och när telefonen fungerade igen ringde jag L - i stället.

Och det är säkert helt obegripligt. Bara jag har ju hela historien. Och bara jag har mina känslor. Och jag känner fortfarande att jag gjort allt fel. Men jag tänker inte agera på det. För det handlar om manipulation, och nån tycker säkert att jag drar för höga växlar. Och egentligen spelar det ingen roll vad han håller på med. För det här är ingen vuxen relation. Det här är definitiv inte kärlek. Det här är att dumpa sin skit i någon annans knä och jag börjar inse att det inte ska hamna i mitt knä. Och har jag tur - så kommer jag till slut bli arg.

Vet inte om de ens e meningen o skriva nåt,du slänger väl mailet utan att läsa det.Men om du nu gör det så kan jag bara säga att jag förstår att du inte vill ha med mig att göra och jag ska låta dig vara ifred.Klart jag blir ledsen över att de ska sluta så här,men som sagt jag förstår dig…du får inte de du behöver av mig så de är klart att du letar vidare efter nån som kan ge dig det.

Behöver inte gå in på några detaljer, eller förklaringar. Vill bara att hans ord ska stå här som en påminnelse - till mig.

Och det som skrämmer mig är att jag vet att om jag skulle ha honom i telefon. Eller ännu värre - framför mig så skulle jag på en sekund vara övertygad om att jag har gjort tusen och en saker för att han ska känna sig - hur han nu skulle säga att han kände sig. På en sekund skulle jag glömma att det faktiskt var han som la på luren i örat, han som inte svarade i telefon, han som inte hörde av sig på en vecka. Utan det skulle vara jag som var boven, skurken och fram för allt svikaren.

Hur vet jag det? Jo, jag har varit där förut (och kanske har jag till och med skrivit om det förut). Med mitt ex, psykopaten hände samma sak.

Vi var på semester i Italien. Saker gick inget vidare när vår relation hela tiden kunde jämföras med det par vi var på semester med. Situationen blev sämre och sämre och exet bestämde sig för att lämna mig. Han packade sina saker, lämnade huset (och mig) och försvann. Det är fakta. Det finns till och med två vittnen. Och jag var själv “närvarande” när det hände.

Helt skruvad och rädd och förvirrad och trasig kom jag hem. Efter en vecka sågs vi för jag trodde att det var det jag behövde. Rätt snabbt började han diskutera hur jag lämnat honom i Italien. Hur jag övergivit honom och hur jag lämnat honom utan flygbiljett så att han varit tvungenatt låna pengar för att ta sig hem. Och han förklarade, mycket ingående, att hur mycket ovänner man än var så gjorde man aldrig så, man lämnar aldrig någon i ett främmande land. Och jag, jag förstod, höll med och bad om ursäkt.

Det är som att försvinna i ett svart hål. Allt som är sant blir helt plötsligt osant. Då, med exet, handlade det inte ens om “bara känslor” eller “någon uppfattning”. Det handlade om konkreta saker, han hade de facto packat sina väskor och lämnat huset. Jag såg det med egna ögon, men ändå lyckades han skruva runt det och få mig att tro att det var tvärt om eller mitt fel.

Det är det underliga i att någon vet exakt vad de ska säga för att skapa skuld- eller skamkänslor. Exakt vad som gör att du går igång eller lägger dig platt på marken.

Och det skrämmer skiten ur mig. Det skrämmer mig för att jag inte fattar hur det går till. Och det skrämmer mig ännu mer att det händer mig gång på gång på gång.

Skillnaden är att jag idag (vem vet hur det känns imorgon) kan tänka, det spelar ingen roll hur det går till, jag behöver inte veta varför - jag behöver bara lägga benen på ryggen och springa så snabbt det går åt ett annat håll. Långt bort från otrygghet, förvirring och manipulation.

Även om det gör fan så ont.

Det har gått mindre än en vecka sedan samtalet med M. Det har gått fyra dagar sedan jag bad L om hjälp eftersom läget kändes akut (självmordstankar, längtan efter att skada mig själv) och redan idag letar jag efter verktyg att ändra mitt beteende. Ändra på mitt sätt att reagera. Ändra på mitt sätt att känna.

Och jag vet att jag ofta skriver om medberoende och hur mitt sätt att vara och reagera har sitt ursprung i medberoende. Och jag inser att många inte har en aning om vad det handlar om  - de som aldrig mött, varit eller stött på det, och ni är ganska många. Och jag vet också att flera av er vet exakt vad det handlar om - för ni är eller har varit där själva.

Och eftersom jag aldrig tillåter mina egna känslor att vara rätta eller sanna så greppade jag en av mina böcker om just medberoende idag och började läsa. Och det handlar om förändring, om att ändra sitt sätt att försöka kontrollera okontrollerbara situationer eller människor. Att förhålla sig till saker och människor på ett annat sätt. Och allra mest handlar det om att bry sig om sig själv (och det behöver inte betyda att man skiter i alla andra…).

Och det slog mig när jag satt där och läste: att det är just det här medberoende handlar om för mig. Om och om igen släpper jag tänkarna på mitt eget mående till förmån för någon annans hälsa, känslor, görande eller problem. Det som är viktigt för mig försvinner - snabbt - och allt kretsar kring den andra personen. Och kvar till mig blir oro och rädsla som bara beror på en annan människa. Jag går från att vara en självständig individ med massor av intressen och engagemang till att helt vara fokuserad på vad som kan tänkas hända, händer eller inte händer den andra personen. TIlls det tar tvärstopp. Fullständig intolerans. Jag blir så full av den andra att det rinner över och tar slut.

Ett akutläge uppstår, jag försöker ta mig ur det, en kaotisk dag, max två, gråter några skvättar men sen får det vara bra. Då, eller som sagt nu, så börjar jag leta fel hos mig. Varför är jag så känslig? Varför blir jag sårad? Varför blir jag upprörd? Varför i en sjuihelsikes lång lista. Och direkt - hur ska jag attackera problemen med mig.

För det har alltid varit så. Det är mig det är fel på och den enda som kan göra någonting åt det är jag och det måste göras nu.

Men idag backar jag. Självklart vill jag ändra mina skadliga beteenden. Självklart vill jag utvecklas till en månniska som gläds åt livet. Men. Jag har faktiskt rätt att känna mig ledsen, sårad och besviken. Utan att motivera eller förklara det på ett enda sätt för en enda människa - om jag inte vill.

Och det är där medberoendet blir tydligt för mig. Och jag citerar ur “Bli fri från ditt medberoende” av Melody Beattle:

“Alkoholism i familjer bidrog till att utveckla medberoende [...] Det var tydligt att det fanns vissa oskrivna regler som vanligen utvecklas i den närmaste kretsen och anger ramarna i förhållanden. Dessa regler förbjuder diskussioner om problem liksom öppna känslouttryck och direkt, ärlig kommunikation.”

När jag läser det kan jag förstå att det kan te sig helt absurt, att inte öppet få vissa känslor eller prata om problem, och det är där jag stöter på mest patrull i mina relationer. Inte så att jag inte försöker utan för att jag reagerar så oerhört starkt när någon försöker tysta mig. En tvärtom-reaktion.

För jag försöker bygga upp mitt egenvärde och minsta lilla tecken på att jag inte är någonting värd, inte respekteras - får mig att falla tillbaka till att det faktiskt är så att jag inte är någonting värd. I mig finns inte att jag skulle vara “värdefull” eller “betyda något”, det finns bara inte, har aldrig funnits. Jag får slåss med mig själv för att ens en smula kunna tänka att jag skulle kunna ha ett värde. Och minsta lilla tecken på motsatsen - ja då försvinner det och jag överger tanken på att själv må bra till förmån för någon annan eller annat.

Säkert är det nån som tänker att det inte kan vara så, att jag verkligen, verkligen inte känner mig “värdefull”. Och jag har ofta svårt att förmedla det till andra. Det är lika svårt för mig att förstå hur man kan känna sig värdefull som det är för många (flertalet?) att förstå hur man inte kan känna det.

Summan av dagens tankar blir i alla fall. Jag behöver inte sätta igång en massiv djupanalys av mina beteenden. Jag kan vänta till på torsdag då det är dags för terapi igen. Under tiden kan jag istället försöka tycka att det är okej att jag kanske känner mig ledsen, sårad och besviken… Och kanske till och med känna mig just ledsen, sårad och besviken. (Noterade ni skillnaden där?)

Den där distanseringen behövs. För att tankar ska kunna klarna. För att jag ska kunna känna att det som pågår inom mig inte behöver verifieras, bevisas, bemötas eller försvaras. Utan det är helt enkelt mina känslor och tankar. Inget jag behöver ändra på. Inget som är rätt eller fel.

För som medberoende är det någon annans verklighet som hela tiden sätts först. Hur den andra mår. Vad den andra reagerar på. Vad den andra kan tänkas göra, säga eller vilja.

Och jag behöver distansen för att förstå att mina tankar och känslor är lika mycket värda - för mig.

Andra får tycka och tänka och vilja vad de vill. Och det får jag också.
Men det tar tid. Och det är omöjligt när man hela tiden, medvetet eller omedvetet, försöker anpassa sig till någon annan.

Eftersom jag är född in i medberoende (barn till en alkoholist) så sätter jag inte gränser eller reagerar som andra (utan medberoendeskap) gör. Jag har aldrig fått med mig att mina behov och känslor är lika viktiga som alla andras. Att jag har rätt att få lika mycket respekt, omtanke, hänsyn - som alla andra. Jag behöver lära mig det, påminnas om det och öva på det. Hela tiden.

Och det går inte när man förvinner in i ett nytt medberoende. För det är vad det är med M. Det är ett medberoende så djupt att jag glömmer att det existerar. Alla gränser suddas ut och hans mående är hela tiden prioritet ett. Och jag skulle aldrig skylla det på honom. Och jag skyller det inte heller på mig själv. Nej, ingen får skulden för det - det som behövs är övning, övning, övning och en dag kommer jag inte hamna där utan säga stopp innan.

Och idag har varit en bra dag. Självklart tänker jag på honom nästan hela tiden men jag kan också se att jag gör mig själv till boven i ett drama där två personer är inblandade. Det är enkla saker - skuldkänslan i att han inte kan nå mig via mobilen övergår till kunskapen om att det faktiskt finns andra sätt för honom att nå mig, hemtelefonen, mail, facebook - what ever. Jag har inte gjort mig onåbar, bara sett till att det som skapade oro för mig försvunnit. Det är kanske små grejor för andra, men summerar jag all oro som skapats och all skuld jag känt så är det en enorm börda som försvinner.

Det värsta är väl att längtan efter honom minskar, avtar - också. Och skapar skuldkänsla…

I alla fall idag.

En dag i taget. Och när det är för jobbigt. En timme i taget.

PS. J - du ger så mycket! DS.

Idag kom min ring!

Jag har beställt den av en silversmed i USA via Etsy.com. Och graverat på ringen är mitt favoritcitat:

“And the day came when the risk to remain tight in a bud was more painful than the risk it took to blossom.” Anais Nin

Kan det vara bättre timing?

It’s been a while
Since I could
Hold my head up high
And It’s been a while
Since I First saw you
And It’s been a while
Since I could stand
on my own two feet again
And it’s been a while
Since I could call you

And everything I can remember
As fucked up as it all may seem
The consequences that i’ve rendered
I stretched myself beyond my means

And it’s been a while
Since I can say
That I wasn’t addicted and
It’s been a while
Since I can say
I love myself as well and

It’s been a while
Since I’ve gone and fucked things up
Just like I always do
and it’s been a while
But all that shit seems to disappear when I’m with you

And everything I can remember
As fucked up as it all may seem
The consequences that I’ve rendered
I’m gone and fucked things up again

Why must I feel this way?
Just make this go away
Just one more peaceful day

And it’s been awhile
Since I could
Look at myself straight
And it’s been a while
Since I said I’m sorry
And it’s been a while
Since I’ve seen the way
the candles light your face
And it’s been a while
But I can still remember just the way you taste

And everything I can remember
as fucked up as it all may seem
To be,
I know it’s me
I cannot blame this on my father
He did the best he could for me

And it’s been a while
Since I could
Hold my head up high
And it’s been awhile
Since I said I’m sorry

It’s Been A While/Staind/Break The Cycle [2001]

Vännen L ringde vid 10, vi hade planerat att gå på modevisning(!) men istället kom hon till mig. Jag förklarade bara kort i telefon och sa att det nog var “kod röd” nu. Vi har ju haft en överenskommelse i extra-familjen att under mina svarta perioder så behöver jag inte förklara läget utan bara säga kod röd, kod blå etc så vet de vad som behöver göras.

Berättade om mina känslor som eskalerat de senaste veckorna. Självmordstankarna, rädslan för att ha sömntabletter hemma, bristen på sömn, längtan efter att skära mig. Berättade vad M säger och gör. Hur förvirrad jag blir och hur allt tycks bli mitt fel.

L förstår, hon är precis som jag uppvuxen med en alkoholist, hon vet vad medberoende är och har själv under en period levt med en alkoholist. Hon kan se utifrån hur djupt i medberoendet jag fastnat.

Hon fick ta min mobil. Den som M inte ringer till. Den som M inte svarar på mina sms till. Den som bara är tyst men som skapar så mycket ångest. Jag som normalt aldrig “vakar” över min mobil har haft den i närheten hela tiden och kollat om och om igen om jag kanske missat ett sms. Hon fick ta den. Det känns obehagligt, läskigt att stänga ute honom.

Men jag måste släppa taget. Jag behöver för min egen skull.

Att släppa den enda som sagt att han älskar mig är oerhört skrämmande. Men någonstans långt, långt inne så förstår jag att det inte spelar någon roll hur många gånger han säger det om jag bara mår sämre och sämre. Hans “jag älskar dig” ska inte skapa oro och ångest.

Och ord är bara ord. Det krävs mer än ord för att skapa förståelse. Det går inte att säga en sak och agera helt åt andra hållet. Jag måste försöka förstå det och känna att det är sant.

Men innerst inne maler det. Och skaver och jag vill tänka att om han älskar mig så kommer han finnas kvar när jag har fastare mark under fötterna. Då vill han att jag ska må bra och kan vänta.

Fast samtidigt så vet jag att han egentligen vet att han inte ska ha någon “kärleks”-relation nu. Han vet att han inte ska vara tillsammans med mig nu. Han vet att jag inte ska vara hans livboj. Jag vet det, men förstår det inte.

För mig är allt kaos. Berg-och-dalbana. Förtvivlan, längtan, skuld, ensamhet - allt blandat i kroppen som är så söndrig.

Det enda som borde vara viktigt för mig just nu är - jag.
Jag kan inte må så här. Jag kan inte längta efter död och skador.
För egentligen har jag massor av bra saker inom mig. Saker som är bra för mig. Saker jag längtar efter och har lust att göra.
Och den lusten ska inte slockna nu. Den ska glöda starkare.

För mig.